Per Ahlmark:
Diktaturer och massmördare har ofta lyckats förlama arbetet med att skydda de mänskliga fri- och rättigheter som FN självt formulerat.
Diktaturer och massmördare har ofta lyckats förlama arbetet med att skydda de mänskliga fri- och rättigheter som FN självt formulerat.
Ingen organisation möts i dagav så bred och delvis vidskeplig respekt som Förenta Nationerna. På flera sätt är det naturligt. FN förkroppsligar några av de vackraste och viktigaste drömmarna i mänsklighetens historia. Tanken att världens nationer ska samverka i fred på avgörande områden, för att hindra katastrofer och missförstånd, är en rimlig slutsats av många seklers galenskaper.
Problemet är att FN ofta blivit en dogm gränsande till politisk religion. I många länder, inte minst i Sverige, talar man sällan om hyckleriet i FN-organisationens uppbyggnad, och många av dess resolutioner. Diktaturer och massmördare har ofta lyckats förlama arbetet med att skydda de mänskliga fri- och rättigheter som FN självt formulerat. Och i stort sett vilka FN-fiaskon som helst har demokratierna godtagit (eller bidragit till) utan att man senare öppet velat beskriva de tragedier och illusioner som lett till misstagen.
“Det märkvärdiga är att världens massmedier
och regeringar nästan alltid förtiger hur
Kofi Annan då har misslyckats.”
Låt mig belysa tigandet genom att gå till FN:s i dag mest beundrade personlighet, alltså dess generalsekreterare. Inte sen Dag Hammarskjöld har någon FN-chef hyllats och hedrats så mycket som Kofi Annan. Troligen är han sedan några år tillbaka – det här skrivs inför årsskiftet 2003/04 – den mest respekterade människan på jorden, och inte enbart i kraft av sitt uppdrag.
Det är delvis lätt att förklara. Kofi Annan uppträder lugnt och i regel värdigt vid offentliga framträdanden. Han har lätt att uttala sig diplomatiskt och balanserat, tycks sällan tappa kontrollen. Några utmärkta tal om mänskliga rättigheter brukar citeras. Han har charm och (enligt många) ”karisma”. Annan anses vara en god administratör, och trovärdiga röster menar att han har rensat något i FN-byråkratin. Han är påtagligt representativ, framför allt i jämförelse med flera av sina föregångare.
Men en människa i ledande ställning bör också, eller främst, bedömas efter sitt agerande i de svåraste av krislägen, då ofantligt stora värden står på spel. Det märkvärdiga är att världens massmedier och regeringar nästan alltid förtiger hur Kofi Annan då har misslyckats.
Mellan 1993 och 1996 var Annan biträdande generalsekretare och chef för FN:s så kallade fredsbevarande operationer (Under Secretary General for UN Peace Keeping Operations). En av de två största tragedierna, där Annan bär en mycket stor del av ansvaret, är de serbiska arkebuseringarna av tusentals människor i staden Srebrenica. Det var den troligen mest omfattande massakern i Europa efter andra världskriget. Muslimerna där fick vid eldupphöravtalet 1993 löfte om att FN-trupperna skulle försvara dem. Det åtagandet var en förutsättning för att de skulle gå med på att avväpnas. Platsen förklarades av FN vara ett så kallat ”skyddat område”. På sommaren 1995 ”skyddades” muslimerna i Srebrenica av 600 holländska FN-soldater. I juli gick serbiska styrkor till angrepp mot området. Men FN gjorde ingenting för att leva upp till sina utfästelser om att befolkningen skulle försvaras. Kofi Annans stab i New York släppte ut undvikande och virriga uttalanden. Man tycks inte ha begripit att läget var katastrofalt, slog inte larm på allvar och organiserade inget ingripande. Från de holländska soldaterna avlossades inte ett enda skott. Natoflyg kunde lätt ha stoppat den serbiska framryckningen, men gjorde det inte. Kofi Annan begärde ingen Natointervention.
“Natoflyg kunde lätt ha stoppat den serbiska
framryckningen, men gjorde det inte. Kofi
Annan begärde ingen Natointervention.”
Som en följd av den tidigare avväpningen av muslimerna kunde dessa inte försvara sig mot de serbiska trupperna. Framför ögonen på FN deporterade den serbiske generalen och krigsförbrytaren Ratko Mladic kvinnorna och barnen. Alla fick löfte om god behandling; Mladic förklarade att ingen hade något att frukta. Samtidigt fångade han in de muslimska männen och mördade över 7 000 av dem.
En av de huvudansvariga var naturligtvis FN:s dåvarande generalsekreterare, egyptiern Boutros Boutros-Ghali. Han hade gång på gång uttalat sig provokativt nonchalant om fasorna i Bosnien. Kombinationen av Boutros-Ghali och Kofi Annan blev förfärlig.
Ingen borde ha förvånats över dessa båda FN-ledares brist på farokänsla och handlingskraft. De hade året innan demonstrerat sin inkompetens under det troligen snabbaste folkmordet i mänsklighetens historia vad gäller dödande under mycket kort tid i proportion till landets samlade befolkning. Rwanda hade 7 miljoner invånare. FN:s uppdrag var ungefär detsamma i Rwanda på våren 1994 som året efter i Srebrenica. Kofi Annan var också då ansvarig för de FN-trupper som fanns i landet före och under krisen.
Redan fyra månader innan hutuaktivister inledde sitt massdödande av tutsier fick Kofi Annan ett alarmfax från Romeo Dallaire, den kanadensiske generalen som var befälhavare för FN-trupperna i Rwanda. Dallaire gjorde klart att hans meddelande var av yttersta vikt, beskrev noggrant hur hutuer planerade en utrotning av tutsibefolkningen (”anti-Tutsi extermination”) berättade vem som var hans källa (en hutu) och att betydande vapenlager låg i beredskap för att nyttjas i den kommande etniska rensningen.
“Därefter mördades ungefär 800 000 tutsier under
100 dagar med början i april 1994. FN var förlamat av
chefernas brist på handlingsvilja och stormakternas likgiltighet.”
Dallaire begärde att få evakuera källan (för att skydda honom) och att lägga beslag på vapenlagret. Kofi Annan avvisade båda förslagen. Dessutom föreslog han att Dallaire skulle berätta för hutupresidenten Hsbyarimana vem angivaren var, trots att denne uttryckligt hade namngett presidentens närmaste medarbetare såsom skyldiga till planerna på folkmord. Vid flera tillfällen senare, efter den flygkrasch som blev startskottet för folkmordet, fullföljde Annan en liknande, extremt passiv linje. Därefter mördades ungefär 800 000 tutsier under 100 dagar med början i april 1994. FN var förlamat av chefernas brist på handlingsvilja och stormakternas likgiltighet; mer om USA:s svek senare.
Man skulle kunna tro att Kofi Annan därmed komprometterat sig så djupt att han var otänkbar som kandidat till posten som generalsekreterare. Men så fungerar inte Förenta Nationerna. Annan hade gjort en 30-årig karriär i FN utan att stöta sig med mäktiga personer eller länder. Just hans förmåga att inte ta strid i onödan, eller påannat sätt utsätta sig för politiska risker, gjorde hans ställning starkare. I stället för att tvingas avgå efter katastroferna befordrades han till högste chef för Förenta Nationerna.
Det är viktigt att förstå att så här kan FN-kulturen se ut: tro barbarer om gott, agera inte i lägen som kan vara kontroversiella hos överordnade, låt andra ta kritiken efteråt, överväldigas inte av några känslor av att motstånd måste resas snabbt och beslutsamt när folkmord är på gång.
För en tid sedan läste jag åter de båda ”oberoende” undersökningarna från 1999 om FN:s agerande i samband med dödandet i Rwanda respektive Srebrenica. De rapporterna lades alltså fram ett halvt decennium efter tragedierna. Kofi Annan hade beställt dem, och FN-chefen behandlades förvisso milt av de politiker som skulle granska inte minst hans egna försummelser.
* * *
Visst, FN är inte starkare än vad dess medlemmar gör organisationen till. Så låter klichén, den är delvis (men bara delvis) sann. För att inte perspektivet ska bli orättvist måste vi också granska supermaktens roll under de här två katastroferna. I dag är det lätt att göra en kritisk sammanfattning av Förenta staternas passivitet under flera av 1900-talets utrotningar av människor. Ty en ung amerikansk journalist reste till Bosnien för att skriva om dödandet. Hon slogs av sitt eget lands likgiltighet och började forska och skriva om USA och folkmorden.
Först var det svårt för Samantha Power att få ett förlag för A Problem from Hell. America and the Age of Genocide (2002). I dag har väl den 600-sidiga volymen blivit ett standardverk för dem som vill studera hur vår tids starkaste nation agerat under ett antal av de största massakrerna i vår tid. Power är numera chef för ett forskningscentrum om mänskliga rättigheter vid Harvarduniversitetet. Hennes bok är ett oumbärligt och skakande dokument, skrivet med stor saklighet och i vrede över Amerikas svek.
Hur agerade Clinton-administrasjonen?
Låt oss granska de båda folkmord där Kofi Annan visade sin brist på handlingskraft. Hur agerade Clintonadministrationen?
I Bosnien var Nato gång på gång helt passivt när serberna förödmjukade FN-soldaterna – dels var alliansen splittrad, dels var Amerika inte pådrivande. USA:s underrättelsetjänst förutsåg att Srebrenica skulle falla om serberna anföll, men underskattade samtidigt den serbiska beslutsamheten. Och när Mladics soldater skilde ut de muslimska männen från kvinnor och barn agerade Förenta staternas diplomater som om allt var ”business as usual”. Flera i Clintons regering önskade flygangrepp mot det serbiska anfallet, men godtog att de ledande i FN, stödda av europeiska regeringar, avvisade en militär reaktion.
USA kunde ha nyttjat arkebuseringarna för att tvinga Europa att godta långt mer aktiva Natoinstruktioner inför den etniska rensningen i Bosnien. Clinton borde ha hotat de serbiska ledarna med allvarliga repressalier om fångarna skadades. De ledande i administrationen, till exempel Clintons chefsrådgivare i nationella säkerhetsfrågor Anthony Lake, trodde inte att de över 7 000 männen skulle dödas eftersom en sådan massaker ”inte hänt förr”.
Andra i administrationen – Gore, Holbrooke, Albright – var mer oroade och därför mer positiva till ett ingripande. Men de agerade inte tillräckligt kraftfullt för att övertyga presidenten. Den som däremot satsade hela sin kraft på att varna det amerikanska folket och senaten var Bob Dole, den då 72-årige republikanske majoritetsledaren. Dole hade under både Bush Sr:s och Clintons år som president kritiserat den amerikanska passiviteten i forna Jugoslavien. Att Dole samtidigt var en ledande kandidat för att utmana Clinton i det kommande presidentvalet oroade Vita huset långt mer än själva massmorden.
Dole hade länge krävt att vapenembargot mot muslimerna skulle hävas. Men först i slutet av juli 1995, alltså efter katastrofen i Srebrenica, fick han äntligen igenom en sådan resolution i senaten med den övertygande majoriteten 69–29. När detaljer om massakern i Srebrenica trängde ut började Dole agera som en ursinnig enmanskampanj mot både serberna och USA:s likgiltighet. En rad journalister i tidningar och TV följde efter. Leon Wieseltier skrev i The New Republic att ”den amerikanske presidenten är en medbrottsling i folkmord”. Plötsligt hade Srebrenica förändrat det politiska klimatet i USA.
När också representanthuset anslutit sig till Doles linje blev det inrikespolitiska läget farligt för Clinton. Mängder av krismöten hölls i Vita huset. Richard Holbrooke fick överta ansvaret för Amerikas linje i Bosnien; den svage utrikesministern Warren Christopher fördes åt sidan på det området. Europa informerades om att USA önskade mer kraftfulla svar på serbiska grymheter.
Och när serberna den 28 augusti samma år angrep en marknad i Sarajevo med granater och dödade 37 människor reagerade äntligen Nato med flygräder mot serbiska ställningar. Serberna gav snart vika och godtog förhandlingar på amerikansk mark. Daytonsamtalen ledde till ett slags fredsavtal. Clinton lyckades året efter besegra Dole i presidentvalet.
Uppenbart är att Amerika på liknande sätt kunde ha stoppat mördarna före Srebrenica. Men presidenten engagerade sig inte i krisen. Först den inrikespolitiska kampanjen mot Clintons utrikespolitiska vekhet ledde till omkastningen. Gång på gång är slutsatsen oundviklig: presidenten blev långt mer skakad av hotet från Dole än av de 7 000 dödade muslimska männen.
Men folkmordet i Rwanda året innan ledde aldrig till en liknande kampanj i Amerika. Under tre månader dödades alltså ungefär 800 000 tutsier och politiskt moderata hutuer. Liksom FN nonchalerade varningarna redan innan Rwandas president omkom i flygkraschen den 6 april 1994 gjorde USA det. Ingen aktion planerades för att hindra eller dämpa massmorden. Tvärtom, Amerika uppmuntrade den belgiska regeringen att dra tillbaka sina soldater från FN-trupperna i stället för att förstärka dem.
Clinton hade en mängd möjligheter att begränsa grymheterna i Rwanda. Men Samantha Powers bok visar att presidenten inte en enda gång under de tre månader som folkmordet pågick sammankallade ett möte med sina ledande utrikespolitiska rådgivare för att diskutera tänkbara handlingsvägar. De knappast ens fördömde slakten, och vägrade att kalla dödandet för ”folkmord”. Ty i samma ögonblick man godtog ordet ”genocide” som beskrivning av händelserna i Rwanda skulle både det politiska och folkrättsliga trycket på USA att ingripa ha ökat.
(—)
* * *
Srebrenica och Rwanda
Tillbaka till Kofi Annans nederlag i Srebrenica och Rwanda. Vad lärde han sig av de tragedier och misstag han varit del av? Bar Annan med sig till FN-chefskapet ångern över förflutna försummelser? Blev de en ständig påminnelse om att visa större känslighet nästa gång?
Nästa gång han mötte en diktator inställd på krig, tortyr och massmord var i Bagdad. Då visade han samma brist på insikt om hur en tyrann kan ljuga, bedra och planera för kommande masslakt. Låt oss se vad som hände 1998, som i praktiken blev förspelet till Gulfkriget 2.
I slutet av 1990-talet upptäckte irakierna att den nye chefen för FN:s vapeninspektörer, UNSCOM, ambassadör Richard Butler från Australien, var en lika svår motståndare som tidigare den svenske ambassadören Rolf Ekéus. De beslöt då att satsa allt på att driva bort honom. Det hade knappast lyckats om Butler hade backats upp av generalsekreteraren och säkerhetsrådet.
(—)
I februari 1998 tog Annan själv över det praktiska agerandet gentemot Irak. Han reste personligen till Bagdad för att där förhandla direkt med Saddam Hussein. Generalsekreteraren motverkade då systematiskt Richard Butlers hållning att alla platser i Irak skulle kunna undersökas snabbt, oväntat och effektivt av kompetenta inspektörer.
Det avtal som Annan och Saddam gjorde under generalsekreterarens besök var i själva verket en kapitulation på flera plan från FN:s sida. De så kallade ”presidentpalatsen” – stora områden där mängder av vapen och vapenfabriker kunde finnas – skulle till exempel bara få kontrolleras i närvaro av utländska diplomater, som saknade tekniska kunskaper och delvis hade sympatier för regimen i Bagdad. Med sådana metoder kunde ingenting avslöjas. De gjorde det först och främst omöjligt att överraska Saddam med plötsliga och helt oväntade inspektioner – det enda sättet att hindra irakierna att under natten före besöket transportera bort vapen, materiel och dokument.
Annans resa till Bagdad var ett av FN:s mest påtagliga misslyckanden någonsin. Det blev ett slags Münchenfiasko efter det kalla kriget. I likhet med den engelske premiärministern som gjorde de katastrofala eftergifterna för Hitler 1938, hyllades också FN-chefen frenetiskt vid hemkomsten. Chamberlain utlovade ”fred i vår tid” när han kom tillbaka till London efter den tyska diplomatiska triumfen i München. Annan meddelade 60 år senare i New York, medan jublet för honom från servila tjänstemän i FN-byggnaden nådde nya höjder, att Saddam ”är en man jag kan göra affärer med”. Han skröt över sina diplomatiska talanger. Dessa hade, menade Annan, visat sig vara mer effektiva än Amerikas militanta metoder.
Naturligtvis var Richard Butler snart tvingad att avgå, eftersom Annan hade gjort hans uppdrag omöjligt och fått alla att begripa att generalsekreteraren saknade förtroende för UNSCOM-chefen. Vi kan följa den dystra utvecklingen i bland annat Butlers egen bok Saddam Defiant (2000). Inspektörerna drevs ut ur Irak. Under fyra år hade Saddam möjlighet att utveckla, dölja, exportera eller avveckla vapenprogram utan någon som helst insyn från oberoende och skickliga experter.
Men efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev det orimligt att låta en sadistisk diktator fullfölja sitt dödande och eventuellt utarbeta nya planer att angripa grannar och delar av sin egen befolkning. Saddam hade länge och ganska öppet drivits av övertygelsen att Irak måste tillverka domedagsvapen som han själv eller kanske andra kunde nyttja. Efter urgröpning eller upphävande av sanktionerna mot Irak skulle landet via väldiga oljeinkomster ha fått nya resurser att tillverka ickekonventionella vapen. Det är lätt att se att Kofi Annans eftergifter inför Saddam i praktiken bidrog till att driva fram Gulfkriget 2 i mars–april 2003.
Bekräftelsen på FN:s kapitulation inför Irak kom redan året efter Annans besök i Bagdad. Då utsågs den svagaste och mest skandaltyngde av de tidigare inblandade, Hans Blix, till ny chef för inspektörerna. Denna utnämning blev den symboliska bekräftelsen på FN:s underkastelse och en signal till omvärlden och Irak: Saddam har inte längre något att frukta från FN:s nya inspektörer, UNMOVIC.
“Han är vår tids mest påtagliga teflondiplomat –
alla missgrepp rinner av honom.”
Till slut kunde bara det krig som USA och England tog huvudansvaret för 2003 fälla den regim som under ett tredjedels sekel pinat tjugofem miljoner irakier och gjort landet till en akut eller latent fara för hela regionen.
Ingen bör tro att Kofi Annans okänslighet i de tre största av de frågor han handlagt – Bosnien, Rwanda och Irak – har dämpat hyllningarna. Generalsekreteraren blev inte bara enhälligt omvald utan fick också Nobels fredspris. Han är vår tids mest påtagliga teflondiplomat – alla missgrepp rinner av honom. Hans personliga stil och utstrålning gör mannen oantastlig, höjd över sakfrågor, felgrepp och nederlag.
Sannolikt är hans beundrarskara i Sverige särskilt stor och okritisk. Få länder låtsas så intensivt att dess utrikespolitik konsekvent vilar på FN-beslut som vårt eget. ”Världssamfundet” – så heter det alltid när man talar om en organisation där majoriteten av länderna fortfarande saknar fundamentala fri- och rättigheter – har i årtionden tjänstgjort som ett alibi för svenska regeringar och diplomater när de vägrat delta i aktioner som skulle stärka demokratierna.
(—)
Kofi Annan vek sig särskilt snabbt i just de konkreta lägen när tusentals eller hundratusentals människor, direkt eller indirekt, var utsatta för dödliga hot – och när han själv hade både möjlighet och yrkesplikt att avvärja eller mildra farorna, eller åtminstone slå larm om riskerna.
Säger det något om FN-hyckleriet när en sådan man hedras och hyllas mer intensivt än någon annan människa i världen?
Ur DET ÄR DEMOKRATIN, DUMBOM!
© Författaren och Timbro förlag 2004
Artikkelen har tidligere stått på trykk i Minerva nr 1, 2005.
- Per Ahlmark er liberal forfatter, skribent og debattør.
Fatto http://www.addisonsosa12.info/hentai-forum circa [URL=http://www.addisonsosa12.info/folladas] grande folladas [/URL] politica http://www.addisonsosa12.info/alcamo dalla [URL=http://www.addisonsosa12.info/dvd-player-linux] città dvd player linux [/URL] sempre http://www.addisonsosa12.info/boys-porn dalle http://www.addisonsosa12.info/shemale-list-com uno [URL=http://www.addisonsosa12.info/carta-europa-muta] quale muta europa carta [/URL] ansa http://www.addisonsosa12.info/radio-ibiza-it capo [URL=http://www.addisonsosa12.info/punto-carico] quello carico punto [/URL] stati [URL=http://www.addisonsosa12.info/eredita-gioco] gioco fine eredita [/URL] aver.