En svensk mester

I morgen mottar  Tomas Tranströmer  Nobelprisen i litteratur. Han skriver dikt om sentrallyriske temaer og trivielle sannheter, alltid slik at man kjenner seg konfrontert med en ny åpenbaring. Hvordan kan diktene bli så rått gripende?

At en pristildeling kalles overraskende, er ofte en indikasjon på skuffelse eller indignasjon. Slik også ved Nobelprisen i litteratur til Tomas Tranströmer, dessverre, for den er så velfortjent som en pris kan bli.

Likevel overraskende, også i Norden, men av en annen grunn. Mange har antatt at skandalen i 1974, da prisen gikk til Eyvind Johnson og Harry Martinson, ennå var for fersk. Ikke at de to var uverdige. Det skandaløse var at begge satt som medlemmer i Svenska Akademin da tildelingen skjedde. Kritikken ble for mye for Martinson, som tok sin død av det. Mange har spurt om det igjen vil bli mulig å gi prisen til en svenske. Da måtte det bli Tomas Tranströmer.

Men at tysk litteraturkritikks grand old man, Marcel Reich-Ranicki, ikke engang kjente navnet, røper stor fare for at denne prisen vil bli stående som en av de mer bisarre. En verdenskjent lyriker — det er han, tross tysk uvitenhet — er jo praktisk talt ukjent sammenlignet med en verdenskjent romanforfatter. Her trengs støttespillere. En stor dikter som bør leses av flere!

Så jeg skriver med utilslørt misjonerende hensikt, for å anbefale et botemiddel når verdens konstante ordtsunami treffer oss særlig utmattende. Ja, man kan oppsøke ordløse områder. Hvor mange makter å finne frem til dem? Det er også mulig å søke hjelp i enda flere ord — som da må være Tranströmers.

Han vil bli sitert i original. Strengt tatt er det alltid imperativt når det gjelder lyrikk, og i dette tilfellet velsignet overkommelig for nordmenn. Det meste foreligger likevel på norsk, ved Jan Erik Vold: Samlede dikt, Gyldendal 1996. Vi kan vel håpe på nytt opplag nå. Sitatene nedenfor gis med referanse til diktets tittel og årstall for opprinnelig utgivelse, som indikerer samlingen.

Metaforenes mester
Tranströmers billedbruk må fremheves. Nye forbindelser opprettes, ikke alltid ved metaforer i streng fortand, så opplagte at de synes å ha vært der alltid. Som her, om et barn som har sovnet inn i skrekk og sover: ”… tills morgonen sätter strålerna i låsen/och mörkrets dörrar öppnar sig.” (fra ”Kyrie”, 1958)

Men hva er kontakten mellom sollys og en rev? Man må vel mistenke en slik kobling for å være ganske anstrengt. Men det er så innlysende at bare Tranströmer kan se det: ”Nu smyger solnedgången som en räv över detta land.” (fra ”Gogol”, 1954) Slik at nå ser vi det alle, selvsagt.

Ingen litteraturteoretisk skolering trengs for å verdsette dette. At mange språklige bilder er umiddelbart forståelige, forklarer et stykke på vei at dikteren er blitt kalt folkelig. (Mer om karakteristikken senere.)

Nå har det vært tale om et naturlig lys. Også et overnaturlig lys kommer til syne. Da er det ikke lenger klart for forstanden hva som omtales. Følgelig er det nærliggende å ty til den romantiske formel om ”det uutsigelige”, som diktet ifølge Welhaven skal ”røbe dog”. Asbjørn Aarnes har foreslått at vi i stedet sier det ugjensigelige. Et godt forslag, for det er jo sagt. Og det kan ikke sies på annen måte. Det ordene viser til, kan ikke vises til på annen måte.

Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-

gård ensam. Överallt lyser ljung

så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför

kommer han inte? Han är redan här.

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från mar-

ken. Heden lyser allt starkare lila —

nej i en färg som ingen sett … tills morgonens bleka

ljus viner in genom ögonlocken

(fra ”Kort paus i orgelkonserten”, 1983)

Også her morgenens lys, men så mye skapere. Det samme naturlige lyset? Mulig, for forskjellen beror på mørket. Det er mørket som er annerledes. Enda noen vidunderlige bilder:

Stormen sätter sin mun till huset

och blåser för att få ton.

Jag sover oroligt, vänder mig, läser

blundande stormens tekst.

Men barnets ögon är stora i mörkret

og stormen den gnyr för barnet.

Båda tycker om lampor som svänger.

Båda är halvvägs mot språket.

(fra ”En vinternatt”, 1962)

Og diktet er helt fremme. Og vi ser at det kan ikke sies annerledes, ikke tolkes eller omskrives — noe som kan forlede til den klaustrofobiske oppfatning at poesi handler om språk. Jeg oppfatter Tranströmer som et botemiddel også da.

Noen temaer
Natur, fremstilt i overveldende, så å si barokk billedrikdom, dominerte i Tranströmers første utgivelse. Svensk natur, fremfor alt skjærgården utenfor Stockholm, vender han ofte omsorgsfullt tilbake til, i tillegg en rekke rapporter fra andre verdensdeler (Afrika, Kina) og henvisninger til andre kunstnere, fremfor alt komponister.

Det musikalske er sterkt til stede i denne diktningen. Portretter er det ikke tale om, snarere verbale tilnærminger til ikke-verbale kunstverk, altså et ekstra motiv for den poetiske ristingen av språket, den som produserer besnærende likevel-ikke-absurditeter. I en norsk antologi skrev Tranströmer om sitt bidrag: ”Dikten är en uppflammande kommunikation mellan skilda orter i psyket.”

Jan Erik Vold, som har gjort en stor innsats for Tranströmer i Norge, fremhevet i høst, i anledning Nobelprisen, ”eit drag av folkelegdom” ved ham. Javisst, og en folkelig dikter er ikke en som roser folket for dets gode egenskaper, det være seg gudsfrykt, visdom, klassebevissthet eller solidaritet. Tranströmer virker aldri fristet av troen på frelse ved folket. Det såkalte samfunnet tilbyr ingen løsning på individets problemer, snarere tvert om: ”Vi levande spikar nedhamrade i samhället!” (fra ”Flygblad”, 1989).

Folkelighet oppnås derimot ved å behandle såkalt sentrallyriske temaer på gjenkjennelig vis. Folk kan verdsette mye rart i språket så lenge man forstår at det handler om Skogen, Døden og Kjærligheten. Altså ikke Havet, som gjerne nevnes i sammenhengen. Havet kan ses som transcendent (det rene, det sublime), men ikke slik hos Tranströmer, som ser det gjennom frykt. De som hører vinden gå i furuskogen, må tenke på dem ute i båtene, truet på livet i stormen. En hel syklus, Östersjøar  (1974), er viet livet i skjærgården. Det handler om naturen, men nå også om kjærlig observerte mennesker fra en svunnen tid.

Det anonyme folket derimot, massen, kan være en uhyggelig størrelse i dette poetiske univers. Som når det handler om religion. I likhet med Havet blir Troen fratatt transcendens og trukket inn på land, ned på jorda. Der oppstår ”felstavningen i sten av Guds namn” og en demoniseringsprosess setter inn.

Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga

men viker sedan tillbaka.

Varför?

Lågan drar till sig skuggorna, de flyger knastrande in och

förenas med lågan

som stiger och svartnar. Och röken breder ut sig svart och

strypande.

Till sist bara den svarta röken, till sist bara den fromma

bødeln.

Den fromma bödeln lutar sig fram

över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel

där han kan se sig själv.

(fra ”Guldstekel”, 1989)

Synd og nåde
Hos denne poet lever den gode Gud i mørket: ”… de kamoflerade vingerna/och Guds energi/ hoprullad i mörkret.” (fra ”Svenska hus ensligt belägna”, 1958) Også synd og nåde heves til et poetisk, ikke-dogmatisk plan. Faktisk kan begge disse knyttes til Kulturen, en abstraksjon som blir svært så konkretisert i den første samlingen, med et bilde som neppe virker umiddelbart tiltalende for noen som lever av denne ærverdighet.

(—–). Kulturen är en valfångst-

station, där främlingen på promenad

bland vita husgavlar och barn som leker

ändå med varje andedrag förnimmer

den dräpte jättens närvaro.

(fra ”Elegi”, 1954)

Dette er en lærd Tranströmer, for tanken om ofring av giganten som basis for kultur, det vil si menneskelig liv, er eldgammel og mytisk stadfestet flere steder i verden. Dessuten, siden hvalfangststasjonen sikkert er museum nå, kan disse ord også av den grunn settes i glass og ramme og henges over Kulturministerens skrivebord. Men det spørs om hun er metafysisk sterk nok til å bli inspirert av dem.

Til et slikt formål er det sikkert klokere å bruke det nådefulle diktet, et av de vakreste, som også — nådefullt  ­— kan sies å romme et synspunkt på Kulturen. For hva kan være mer typisk for moderne kultur enn turisme, massiv interesse for fortidens praktbygg?

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

i halvmörket.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hele kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldri färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudanda piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(”Romanska bågar”, 1989, sitert i sin helhet)

Åpenbaringer: praktfulle og prosaiske
Mye hos Tranströmer er ikke lett tilgjengelig. Det er vel som ventet gitt at diktet er en oppflammende kommunikasjon mellom adskilte steder i psyken, og med blendende språklig prakt:

En skog i maj. Här spöker mitt hela liv:

det osynliga flyttlasset. Fågelsang.

I tysta göglar mygglarvernas

ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.

Kall bris från havet, isdraken slickar mig

i nacken medan solen gassar.

Flyttlasset brinner med svala lågor.

(”Alkaiskt”, 1989, sitert i sin helhet)

Dette er en poet som taler til mange, om enn ikke til massen (som den fromme bøddelen taler til). For det fortelles mye hos Tranströmer, og fortelling er alle fortrolige med. Også en poet kan bruke dette litterære urfenomen til mange slags formål, for eksempel til å understreke en banal sannhet om tid og historie. Det gjøres slik at man kjenner seg konfrontert med en ny åpenbaring.

I så fall må vel poeten ta i bruk sine mest raffinerte virkemidler, bilder så avanserte at det kreves litterær dannelse for å oppfatte dem? Neida, oppgaven løses med enkle midler, det er stor poesi forkledd som prosa. Hvordan kan en triviell sannhet om fortid bli så rått gripende? Det hjelper å vite at Tranströmer har skrevet flere dikt som utforsker gåten jeget, den personlige identitet. (Se særlig ”Namnet”, 1970.)

Men nå handler det om menneskene i skjærgården. Det er just blitt fortalt om mormor, som led vondt i sin ungdom, men hadde kraft til å gripe det nye, det med fremtid i, transcendens.

Jag minns henne. Men på nästa bruna foto

är den okände —

dateras enligt kläderna till förra seklets mitt.

En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen,

ansiktet som ser mig rett inn i ögonen

och viskar: ”här är jag”.

Men vem ”jag” är

finns det inte längre nogon som minns. Ingen.

(fra Östersjöar, 1974)

Døden enda en gang
I 2004 var Tranströmer en gammel mann. Riktignok bare 73, men fysisk svekket etter en hjerneblødning i 1990 som lammet høyre arm og taleevnen. Dikterevnen intakt. Knappere enn før, mange haiku-dikt.

For gamle mennesker er døden nærmere og dessuten mer sosial, siden man oftere går i begravelser. Her kommer et bilde som er ytterst tranströmersk, konkret og forbløffende, ladet med info og anvisninger.

Begravningarna kommer

tätare och tätare

som vegskyltarna

när man närmar sig en stad.

(fra ”Snö faller”, 2004)

• Kjell Madsen (1949) er filosof og førstelektor ved IFIKK, Humanistisk fakultet, Universitetet i Oslo.