Ola Tunander er forsker ved PRIO.
Svar till Torbjørn Røe Isaksen
Det finns ett underrättelsespel eller vad en del kallar ”konspirationsteori”, som är väl belagd. Som intellektuell är det viktigt att visa ödmjukhet och inte avfärda ting bara för att det är nytt för en.
Les Ola Tunanders artikkel i Nytt Norsk Tidsskrift her. Les Tunanders svar på kritikken fra Strømmen her, og Cathrine Holsts (redaktør i Nytt Norsk Tidsskrift) svar her.
Torbjørn Røe Isaksen er blant dem som har tagit upp min användning av källor. Denna och flera artiklar utmynnar i en generell diskreditering av mig som forskare.
Några unga journalister och stipendiater och nu Røe Isaksen ifrågasätter mitt forskningsarbete och de har utnämnt sig själva till akademiska poliser. De ifrågasätter mitt arbete på PRIO samt tidskriften Nytt Norsk Tidskrift, som har antagit min artikel.
Det tvingar mig att säga något om min akademiska bakgrund.
Strategic studies
Jag kom till PRIO hösten 1987. Jag var då i slutfasen av mitt arbete med doktorsavhandlingen, som jag färdigställde följande år. Tjänsten (stillingen) var utlyst och jag fick den i konkurrens med en senare professor i statsvetenskap i Norge, en senare avdelningsdirektör på försvarsdepartementet och en senare chef för det utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Jag skrev min doktorsavhandling om amerikansk ”Maritime Strategy” och Nordeuropa, och min bok kom att användas som kurslitteratur på det amerikanska Naval War College. Jag höll också föreläsningar på Center for Naval Analysis vid Pentagon och på Naval Postgraduate School i Monterey i Kalifornien.
Min redigerade volym om Post-Wall Geopolitics (1997) användes som kurslitteratur på bl.a. Oxford University.
Tillsammans med dåvarande direktören på PRIO Sverre Lodgaard och hans sekreterare Olav Njølstad blev vi uppfattade som ”strategic studies”-representanter på PRIO.
Johan Galtung klagade över att PRIO hade blivit till ett ”Strategic Studies-institutt”.
Jag rekryterade Robert Bathurst som hade varit Chef för ”US Naval Intelligence Europe” och innehaft ”The Chair of Intelligence” på Naval War College. Han bodde i Oslo till sin död år 2000. Liksom mina böcker publicerades hans bok Intelligence and the Mirror av Sage Publications i London.
Min bok om Barents Regionen (1994) användes som kurslitteratur på flera universitet och hade bidrag av utrikesministrar och förord Thorvald Stoltenberg, medan min redigerade volym om Post-Wall Geopolitics (1997) användes som kurslitteratur på bl.a. Oxford University.
Professorskvalifikation
Arbetet som forskare innebar att arrangera konferenser, skriva böcker, bokkapitel, artiklar till internationella tidskrifter och göra utvärderingar av andras bidrag bl.a. till tidskrifter som International Security (Kennedy School of Government) och Millennium (London School of Economics).
År 2000 blev jag utnämnd till ”Forsker 1” (Research Professor) efter en internationell evaluering, och 2008 blev jag evaluerad som kvalificerad för positionen som forskningsdirektör på NUPI. Den internationella kommittén fann bara tre av sökarna kvalificerade till tjänsten: Iver B Neumann, en belgisk forskare och jag. NUPI valde Neumann.
Med vilken rätt dömer en stortingsrepresentant ut en forskare som har uppnått professorskvalifikation och som har blivit evaluerad som kvalificerad till att inneha tjänsten som forskningsdirektör på NUPI.
Men med vilken rätt dömer en stortingsrepresentant ut en forskare som har uppnått professorskvalifikation och som har blivit evaluerad som kvalificerad till att inneha tjänsten som forskningsdirektör på NUPI.
”It has been decided”
Røe Isaksen lyfter fram att jag på en punkt saknar en referens till en sida i Breiviks manifest. Det är klart att den referensen skulle ha varit med. Det ska också sägas att jag har skurit ned artikeln och tagit ut en hel del referenser för man måste anpassa sig till tidskriftens maxkrav för antal tecken.
Det kanske också ska tilläggas att det finns flera versioner av Breiviks manifest på nätet. De är olika långa och åtminstone de tidiga versionerna saknade paginering så sidonumren är generellt sett ett problem.
Røe Isaksen skriver också att jag har kortat ett citat, så att det får en annan betydelse. Men det intressanta med citatet är att det står: ”It has been decided” när operationen ska utföras, som om det inte var han själv som tog beslutet om tidpunkt. Det är det jag pekar på, och jag kunde naturligtvis ha fört en diskussion om denna punkt så hade det blivit klarare.
Det som jag funderar över är varför han skriver: ”It has been decided”.
Att han skriver att operationen ska utföras under hösten 2011 betyder i och för sig inte att detta är den slutgiltiga ordern. Det som jag funderar över är varför han skriver: ”It has been decided”.
Betydande osäkerhet
Sedan fortsätter Røe Isaksen med att hävda att jag har ett selektivt bruk av källor, men att jag tar upp vissa källor betyder inte att jag ansluter mig till dem.
T.ex. citerar jag Breivik, men jag ansluter mig inte till hans tolkning, och det gäller också flera andra källor.
Jag pekar på viss information som intressant, men jag lägger också till att det finns en osäkerhet kring flera uppgifter. Men Røe Isaksen menar att Nytt Norsk Tidskrift inte borde ha publicerat artikeln på grund av dessa källproblem.
Med denna utgångspunkt skulle man inte kunna skriva något alls om saken, därför att det finns en betydande osäkerhet om saken.
När Røe Isaksen kritiserar tidskriften kritiserar han också de professorer som har rekommenderat eller evaluerat artikeln.
Ubåtar i svenska hamnar
Vad Røe Isaksen m.fl. irriteras över är det de kallar ”konspirationsteori” och vad jag skulle kalla ”underrättelsespel” (”intelligence game”). Jag bör därför säga några ord om bakgrunden till denna problematik för min egen del.
I mitt arbete om US Maritime Strategy utgick från officiella dokument som hävdade att det var sovjetiska eller väsentligen sovjetiska ubåtar som trängde in i svenska hamnar och marina basområden under 1980-talet. Jag visste från mina underrättelsekontakter att det var en viss västtysk aktivitet, men jag antog att denna ubåtsaktivitet väsentligen var sovjetisk. Det var vad 99,9% av alla journalister skrev (om de accepterade att det var något alls), och det var vad alla akademiska arbeten utgick ifrån.
De i befolkningen som uppfattade ett direkt hot från Sovjetunionen ökade på tre år från 8 % till 42 % och de som menade att Sverige generellt sett var hotat från Sovjet ökade från 33 % till 83 %. Sverige förändrades totalt och regeringen Palme tvingades ge upp sin ambitiösa utrikespolitik, bl.a. en dialog med Moskva.
Men i samtal jag hade med amerikaner redan från tidigt 1990-tal, bl.a. med tidigare CIA-chefen och försvarsministern James Schlesinger, kom antydningar om att också amerikaner kan ha varit involverade. Jag granskade de marina basernas minut-för-minut-noteringar och jag gick igenom den svenska forsvarschefens (ÖB:s) dagböcker och senare också den marina analysgruppens rapporter.
Jag fann att där det fanns klara beskrivningar eller måttuppgifter stämde dessa bara med västliga ubåtar, som kunde tänkas stå under brittiskt och amerikanskt kommando.
År 2000 sa den amerikanske försvarsministern för 1980-talet Caspar Weinberger i en lång TV-intervju att amerikanerna hade opererat ubåtar i svenska vatten ”ofta” och ”regelbundet” och att detta hade blivit nödvändigt efter att en sovjetisk ubåt gick på grund i svenska vatten 1981. Operationerna hade utförts efter samtal med någon i den svenska marinledningen. Samma sak sa den brittiska marinministern Keith Speed och den brittiska underrättelsechefen John Walker.
Detta ledde till en utredning där jag satt med som civil expert 2000-2001. Jag skrev också en svensk bok (2001) och en engelsk bok The Secret War against Sweden — US and British Submarine Deception in the 1980s (2004), som gavs ut av Frank Cass marinhistoriska serie i London. Det senare arbetet spelade en viktig roll för den danska regeringens utredning om det kalla kriget och för den finska kallakrigshistorien, och författarna till dessa verk skrev sedan förord till mitt bidrag till det svenska kallakrigsprojektet.
Jag hade rätt
Att ubåtarna visade sig vara inte bara sovjetiska utan främst brittiska och amerikanska var en chock för många svenskar.
Vid något tillfälle skrev jag ut ett hundratal sidor av en nätdebatt med hat och okvädningsord riktade mot mig. Om man inte sluter upp bakom det dominerande tänkandet, ”the ruling discourse”, får man tåla spott och spe.
Några unga forskare från försvarshögskolan hävdade att mina källor inte var trovärdiga och de skrev våldsamma angrepp som påminner om den nuvarande debatten.
Några unga forskare från försvarshögskolan hävdade att mina källor inte var trovärdiga och de skrev våldsamma angrepp som påminner om den nuvarande debatten.
De hävdade att jag ägnade mig åt ”konspirationsteori”, vilket t.ex. kunde betyda att ens egna allierade hade utfört en ”false flag operation”. Efter att sekreteraren i ubåtsutredningen ambassadör Mathias Mossberg skrev en bok 2009 som var ett stöd till mig och bl.a. var tillägnad mig kom även utrikesdepartementets seniorklubb att acceptera att ubåtarna nog i väsentlig grad var västliga, och att detta totalt hade förändrat svensk utrikespolitik.
Svenska folket och regeringen hade av allt att döma blivit lurade, skrev Mossberg. Regeringen protesterade å det skarpaste mot Moskva, men ubåtarna som vi protesterade emot var brittiska och amerikanska, och den falska konflikten med Moskva tvingade Olof Palme att ge upp sin utrikespolitik.
Nu kan även centrala personer från försvarshögskolan erkänna att jag hade rätt. Och en tysk intervju med Weinbergers marinminister John Lehman pekar på att operationerna utfördes på order från CIA-chefen Bill Caseys ”Deception Operation Committee”.
Men vad jag lärde mig av denna debatt var att man bör reproducerar gammal information. I annat fall blir man tvungen att bevisa meter-för-meter och minut-för-minut, och i sista instans räcker inte heller det.
Systemet för uthängning av personer är brutalt.
När en journalist gick ut med material om viss västlig aktivitet slutade folk i hans hemstad att hälsa på hans mamma. Det är mycket svårt att avvika från de stora massmedias föreställningar. När det gäller ubåtsproblematiken tog det 15 år innan jag fick rätt, och man kan fråga sig om det var värt det. Systemet för uthängning av personer är brutalt.
”False flag-operations”
Samtidigt som jag skrev om ubåtarna på 1990-talet kom jag över dokument och intervjuer om den italienska terrorismen. Terrorismen från slutet av 1960-talet var, som jag har skrivit i en annan artikel, drivet av nätverk inom amerikansk och italiensk underrättelsetjänst.
Man använde sig av fascister som spelade vänsterextremister och en CIA-agent och den tidigare chefen för den italienska underrättelsetjänsten general Maletti bekräftade att de var involverade och att det ytterst gick tillbaka på president Richard Nixons oortodoxa metoder.
Men även i detta fall handlade det om ”false flag-operations”. Vi var i grunden lurade. USA:s ledning oroade sig för ett samarbete mellan det alltmer socialdemokratiserade kommunistpartiet och det kristdemokratiska partiet. De ville förhindra detta till varje pris. Maletti menade även att Röda Brigaderna var infiltrerade både av amerikanerna och av ryssarna, som båda ville förhindra den s.k. historiska kompromissen.
Denna typ av spel beskrivs ibland som ”konspirationsteori”, men det är ett faktum att flera av dessa ting har bekräftats av de högsta ansvariga personerna.
I efterhand har det visat sig att flera personer inom terrorgruppen den Japanska Röda Armén arbetade för det östtyska Stasi. De som satt centralt på underrättelsesidan säger att i mitten av 1980-talet sökte amerikaner och britter i NATO att driva igenom att all terrorism var statstyrd och härrörde från Moskva. Flera länder motsatte sig detta. Inte minst blev det påpekat att IRA:s terrorism finansierades ”from across the Atlantic”.
Robert Bathurst, som jag samarbetade med och som hade varit Chief of Naval Intelligence Europe hjälpte mig med många ting och jag lärde mig mycket av honom, men jag lärde mig också mycket från samtal med en rad centrala personer från CIA och andra underrättelsetjänster.
Visa ödmjukhet
Røe Isaksen og Strømmen säger att det finns de mest märkliga konspirationsteorier på nätet, och de kopplar mig till dessa teorier. För det första kan man säga att det finns ett underrättelsespel eller vad en del kallar ”konspirationsteori”, som är väl belagd. Vi vet t.ex. att ”false flag-operationer” har spelat en viktig roll i konkreta tillfällen.
För det andra finns också mycket som inte är särskilt väl belagt, men som intellektuell är det viktigt att visa ödmjukhet och inte avfärda ting bara för att det är nytt för en.
- Ola Tunander er forsker ved PRIO.
Ja, det finnes hemmelige etteretningsoperasjoner, inkludert false flagoperasjoner, men er det noe som helst som tyder på at det har skjedd i Breiviksaken? Noe konkret, annet enn samenfall i datoer med ting som skjedde for 50 år siden? Du avviser det jo selv i artikkelen, ihvertfall delvis, om enn i et tvetydig språk. Hva er da poenget med å bruke over halve artikkelen på en konspirasjonsteori som du i ettertid sier at du ikke tror på? Hvorfor er det så viktig å diskutere denne "teorien" fra "visse kommentatorer" som mener at Israel "kan" være involvert?
Hvis det hadde vært en analyse av konspirasjonsteorier generelt, hadde det jo vært greit, men i din tekst er det tydeligvis en "mulig forklaring", en "alternativ forklaring", uten at du er eksplisitt på at det ikke finnes fnugg av bevis for påstandene du videreformidler. Dette er kjernen i kritikken.
Att ubåtarna visade sig vara inte bara sovjetiska utan främst brittiska och amerikanska var en chock för många svenskar.
http://www.vg.no/nyheter/utenriks/artikkel.php?artid=584637
Hvorfor skulle ikke NATO og USA jage Russiske ubåter i østersjøen ?
Nei her tar Tunander feil . Det hadde vært et mye større sjokk for oss om NATO og USA hadde agert som Chamberlain . I årene frem mot 1937 var Chamberlain kontroversiell og ble angrepet både fra Labour og høyresiden i eget parti. Mens sosialdemokratene kalte ham en krigshisser kritiserte Winston Churchill ham for å være gjerrig med forsvarsbudsjettet.
Men med vilken rätt dömer en stortingsrepresentant ut en forskare som har uppnått professorskvalifikation och som har blivit evaluerad som kvalificerad till att inneha tjänsten som forskningsdirektör på NUPI.
Problemet er, at når alt er sagt og gjort, mangler Tunanders artikkel om Breivik noen elementære krav til vitenskapelighet: Det fremsettes ikke noen klar problemstilling, empirien fremlegges ganske usystematisk og - verst - det trekkes ikke noen begrunnet konklusjon, bare en rekke antydninger som blir hengende i luften.
"ubåtarna som vi protesterade emot var brittiska och amerikanska, och den falska konflikten med Moskva tvingade Olof Palme att ge upp sin utrikespolitik. " Så trist --for Sovjetnostalgiker Tunander .
Ved undersøkelser fra det svenske forsvaret ble det påvist at «U 137» hadde atomvåpen ombord. Grunnstøtningen skapte et spent forhold mellom Sovjet og det nøytrale Sverige.
Det er interessant å bevitne hvordan Tunander argumenterer: Siden journalisten (Strømmen) og stipendiaten (overtegnede) som har kritisert ham, er "unge", og siden Torbjørn Røe Isaksen bare er stortingsrepresentant, så er nevnte kritikere som sådan ikke berettiget til å mene noe om hva den eldre og meritterte professoren sier.
Heller ikke her følger konklusjonen av premissene. Den gode professors resonnementer svikter, og det er i grunnen et sørgelig skue.
En Norsk-professor, (Daniel Håkonsen ?), skal ha sagt: ”Det er svært vanskelig å bli professor, men du verden hvor lett det er å være det!” (Som professor vet jeg selv alt om dette!) Kanskje Tunander illustrerer tesen? Han bruker mye energi for å overbevise om at han har professorkompetanse, og selv er jeg helt sikker på at han har oppnådd denne med rette. Men teoretisk kompetanse er ingen garanti for kompetent praksis. Forskere er nødt til å begynne helt på bar bakke hver gang de går løs på et nytt prosjekt. Hva Tunander har gjort før av fremragende forskning er helt irrelevant når det gjelder vurderingen av denne artikkelen. Vitenskapshistorien er full av professorer som etter hvert gjør sjuskete arbeide.
Når de da slipper unna, er det gjerne fordi de beskyttes av den autoritet som følger med professortittelen, men for forskere finnes det jo bare en autoritet, nemlig fornuft og vitenskapelig metode. Ikke sant?
Så jeg synes ikke om at Tunander sier: “Några unga journalister och stipendiater och nu Røe Isaksen ifrågasätter mitt forskningsarbete och de har utnämnt sig själva till akademiska poliser” Her lukter det jo autoritetsbeskyttelse lang vei. Hvilken relevans har det at journalister og stipendiater er “unge”? Og har de utnevnt seg selv til akademisk politi? Som om ikke det er noe alle har rett til? Eller mener Tunander at man må autoriseres til kritisere forskning? At man må være professor? Til Røe Isaksen sier Tunander: ”Men med vilken rätt dömer en stortingsrepresentant ut en forskare som har uppnått professorskvalifikation och som har blivit evaluerad som kvalificerad till att inneha tjänsten som forskningsdirektör på NUPI.” Ja, jeg føler en viss sympati: Er det ikke grenser for hva vi professorer må utsettes for? Nei det er det ikke: Til og med stortingsrepresentanter har rett til å kritisere oss!!
Det er forresten ikke bare ett sted at Tunander bruker et usaklig alderargument: “Några unga forskare från försvarshögskolan hävdade att mina källor inte var trovärdiga och de skrev våldsamma angrepp som påminner om den nuvarande debatten”
Så til spørsmålet om Tunander er blitt misforstått: Han går ikke selv god for de alternative hypotesen han lanserer. Leserene har ikke klart å lese. Men Tunander burde vite at det ligger mye taus og kontekstgeneret kunnskap inne i alt vi sier, og ikke minst alt vi ikke sier. Her er et eksempel: Jeg kunne ha skrevet følgende: “Mange tror I dag at Tunander med sine konspirasjonsteorier må lide av en i det minste mild form for paranoid schizofreni. Selv kan jeg ikke uten videre slutte meg til en slik hypotese.” Som man ser: Lanserte hypoteser er ikke uskyldige, selv om den som lanserer dem påstår at han er det. Av og til er det åpenbare forskjeller mellom avsenderrimelig og mottakerrimelig tolkning, og avsender bør være bevisst dette
"Det er interessant å bevitne hvordan Tunander argumenterer"
Nei, det er mer interessant å bevitne hvordan du "argumenterer". Personangrep, usaklighet og direkte usannheter/sitatjuks. Men uredelighet er ikke noe nytt fra Israellobbyen. Jeg legger merke til at hylekoret mot Tunander utelukkende kommer fra høyresiden, tildels den radikale høyresiden, og utelukkende foregår i høyreorienterte, tildels høyreekstreme, proisraelske kanaler, som document.no, minervanett.no og en høyreorientert tabloidavis. Sentrums- og venstreorienterte medier har vært helt stille i saken, med god grunn, for det eneste som er grunn til å undre seg over er denne kampanjen mot en forsker fra Israellobbyen, som minner sterkt om det Midtøsten-forskere og Midtøsten-korrespondenter hele tiden blir utsatt for fra den kanten.
Kan vi nå få et svar på hva dere blåbloggerne egentlig mener er problemet med artikkelen? Dere påsto at Tunander hadde hevdet at Israel stod bak 22. juli. Han klargjorde at han aldri har hevdet noe slikt og ikke mener det. Kan dere evt. vise til hvilke setninger i artikkelen som anklager Israel for å stå bak (fortrinnsvis ikke tatt ut av sammenheng)?
Når vi har fått slått fast at Tunander aldri har anklaget Israel for å stå bak noe som helst: Er problemet bare at Tunander nevner Israel/sionisme i forbindelse med Breivik? Hva da med Klassekampen, Jerusalem Post, Financial Times, Huffington Post, Deutsche Welle m.fl. som har hatt artikler om det samme før? Bl.a. her: http://www.klassekampen.no/59104/article/item/null/breiviks-ideologiske-nett
Hvorfor skal Israel være unntatt fra å bli nevnt når Breivik selv oppsummerer sitt formål med terrorhandlingen i manifestet på side 650 og oppgir "støtte til Israel" som et av hovedmålene?
Hvorfor er det ikke legitimt i følge dere blåbloggerne å spørre seg om Breivik, som drepte flere personer enn noen annen enkeltterrorist i historien, kan ha hatt bånd/samarbeid med andre grupper/personer (selvsagt ikke med staten Israel, men muligheten for f.eks. samarbeid med høyreekstreme israelske (eller serbiske for den del) personer/grupper er helt legitimt å holde muligheten åpen for). Hvorfor skal evt. bånd til det eneste landet i verden som har begått terorisme på norsk jord være unntatt fra den åpne debatten som ellers skal og må foregå?
"Eller mener Tunander at man må autoriseres til kritisere forskning?"
Man bør hvertfall ha fullført svennestykket før man har noen særlig tyngde i vurderingen av et faglig arbeid. En "frilansjournalist" er ikke kompetent til å vurdere en professors vitenskapelige arbeid, det sier seg selv.
Nå kan alle selvsagt få lov å prøve seg hvis de mener å ha noen argumenter, men hittil har det ikke kommet noen saklige argumenter mot noe som står i Tunanders artikkel, bare usaklige personangrep og skjellsord av den typen som bl.a. Midtøstenforskere daglig utsettes for fra den kanten (pro-Israel-blogger). Jeg kan ikke se annet enn at hylekoret utelukkende skyldes det at han diskuterer Israel i seg selv. Det sier mest om "kritikerne", og ingenting om Tunander.
hmmmm,
en (forholdsvis oppdatert CVfor O.T. ligger her:
http://www.prio.no/sptrans/-1569814305/ot%20short%20scholarly%20biography%202009.pdf
Det er mulig at en slik CV-er er vanlig for hans forskningsfelt, men for meg virker den underlig. I tillegg til en nærmest selv-pangyrisk tone, er den svært ordrik og med en påfallende uklar og svevende angivelse av artikler i fagellevurderte tidsskrifter.
Jeg er vant til å forholde meg til en struktur hvor de fagfellevurderte artiklene listes kronologisk, for deretter å nevne bøker, bidrag i bøker og andre relevante vita.
Jeg vet ikke riktig når det skjer, men jeg ville bli forbauset hvis ikke snart O.T. ber signaturen "Hallo der" om å slutte å forsøke å "hjelpe seg".
Det gamle munnhellet: "Gud hjelpe meg for mine venner, mine fiender skal jeg nok vite å ta meg av" virker påfallende aktuelt.
Cassanders
Beware of the man who works hard to learn something, learns it, and finds himself no wiser than before... He is full of murderous resentment of people who are ignorant without having come by their ignorance the hard way. K. Vonnegut, Cat's Cradle
Man skal ikke tvile på Tunander. Han er jo professor må vite. Kildebruk og logiske argumenter er støttehjul unge stipendiater får bry seg med.
@hallo der
"Når vi har fått slått fast at Tunander aldri har anklaget Israel for å stå bak noe som helst"
Eeh, nei. Han mener at det at Israel står bak 22/7, "synes logisk", men at forklaringen kan være den "motsatte" - at Saudi Arabia står bak som et svar på israelsk spill.
Hva i alle dager. Det er ingenting "logisk" over dette. Og han vet heller ikke hva "motsatt" betyr. Det er renspikket konspirasjonsteorivrøvel på linje med da Tunander hevdet at det ble observert "fordampet" (!??!!) stål i ruinene ved Ground Zero. Hva sier man til slikt.
Det er ulike måter å lage slike CV-er, ikke grunn til å mistenkeliggjøre ham av den grunn. En kort oppsummering først er også vanlig for de som har en stor portefølje. Kronologisk oppstilling er en måte, type publikasjonskanal er en annen og tematisk er også vanlig for de som jobber bredt.
Solid forankret i den Sovjet-nostalgiske leir behøver ikke å stå på CVen .
Propagandist er heller ikke nødvendig å føre opp .
Historie revisjonist kan heller ikke føres opp på CVen .
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radioaktiv-katastrof-var-nara_364816.svd
De i befolkningen som uppfattade ett direkt hot från Sovjetunionen ökade på tre år från 8 % till 42 % och de som menade att Sverige generellt sett var hotat från Sovjet ökade från 33 % till 83 %. Sverige förändrades totalt och regeringen Palme tvingades ge upp sin ambitiösa utrikespolitik, bl.a. en dialog med Moskva.
@Konrad,
Det er åpenbart at de skriver på annen måte enn jeg er vant til, og jeg mener ikke at formen egentlig gjør innholdet suspekt.
Det er helt rimelig at en CV skal vise en "fra sin beste side, men jeg lot meg likevel overraske av den selv-gratulatoriske formen.
Om noen skulle ha skrevet noe tilsvarende om meg ville det vært hyggelig (om jeg følte det var fortjent), men jeg ville hatt store anfektelser for å skrive i en slik form om meg selv.
Cassanders
In Cod we trust
Følgende kontrovers om Tunanders konspirative vrøvl om ubåter finnes i Expressen fra 2007:
http://www.expressen.se/debatt/1.961037/tunander-agnar-sig-at-konspirationsteori
http://www.expressen.se/debatt/1.965113/kollegorna-bluffar-om-min-forskning
http://www.expressen.se/1.983169
Igjen er hovetyngden av tunanders selvforsvar at kritikerne er "unge", og at han selv er en meritert professor.
Det kommer også frem at Tunander går ut på iransk TV å sår tvil om 9/11.
Tunander er en svindler og konspirasjonsteoretiker, ingen forsker.
Jeg henger ikke helt med her. Tunander snakker om en ubåtkrig hvor amerikanerne beskriver at de følger etter sovjetiske ubåter, spesielt etter at en sovjetisk gikk på grunn i svensk farvann.
Amerikanerne er jo, som russerne, hemmelighetsfull med ubåtene sine og det er naturlig at vi ikke får vite om dette spillet eller hvor ubåtene befinner seg. Det burde jo ikke være veldig overraskende at vi finner amerikanske ubåter der russerne er, eller omvendt, eller må man være professor som Tunander for å dra dette resonnementet?
I sine tidligere debatter som Tunander henviser til, så er det ikke dette som er poenget slik jeg oppfatter det. Snarere går kritikken på at Tunander la frem alternative argumenter (noen som kjenner retorikken igjen?) på at dette var operasjoner som svenske marineoffiserer kjente til og hvor målet var å destabilisere Palme regjeringen. Videre var det makteliter i Sverige som var i konflikt med hverandre og som da antydes å stå bak mordet på Palme. Tunander har visst utelatt denne delen i svaret sitt.
Kort oppsummert: Minervakampanjen mot Tunander & Nytt Norsk Tidsskrift har gått på grunn. Og nå har Røe Isaksen, Due Enstad & co nok med å betjene pumpene for å holde vannet ute.
Kort oppsummert: Tunander-kampanjen mot mot Saudi Arabia har gått på grunn. Og nå har konspirasonsteoretikerne i Nyhetsspeilet.no nok med å betjene pumpene for å holde vannet ute.
Snarere går kritikken på at Tunander la frem alternative argumenter (noen som kjenner retorikken igjen?) på at dette var operasjoner som svenske marineoffiserer kjente til og hvor målet var å destabilisere Palme regjeringen.
He is dead, but he won´t lie down
http://www.chicagotribune.com/news/sns-rt-us-russia-putin-usatre7be0wc-20111215,0,1747702.story
http://www.reuters.com/article/2011/12/15/us-russia-putin-usa-idUSTRE7BE0WC20111215
It seems more often than not, the people who make these types of statements are those from either failed states or nations that are in danger of becoming a failed state. Why does that matter you ask? Because if it wasn’t for creating controversy with the United States, nobody would pay any attention to these failing countries. It’s sort of like the goth loser kid in high school bad mouthing the popular football star because they can’t stand the fact that the football star is actually a pretty likable guy once you get to know him.
Furthermore, I wonder if Putin has ever heard of the phrase “those who live in glass houses shouldn’t throw stones.” He seems to have conveniently forgotten the fact that Russia “dictated” its power onto Georgia in the South Ossetia conflict. Russia has also called Kosovo’s declaration of independence illegal. I wonder if Georgia or Kosovo are tired of “the dictates of one country”? -
Ami skriver: "Kort oppsummert: Minervakampanjen mot Tunander & Nytt Norsk Tidsskrift har gått på grunn. Og nå har Røe Isaksen, Due Enstad & co nok med å betjene pumpene for å holde vannet ute."
Hehe, hvilken farge har himmelen der du er? Dette står jo ikke tilbake for Comical Ali.
Bare for ordens skyld,
Jeg er vanligvis mer opptatt av argumentene, dataene og tolkingen. Fokuset på Tunanders vita skyldes først og fremst hans (og hans klakkørers) manglende vilje (eller evne) til å forholde seg til substansen i saken, og i stedet har forfalt til en a) nedvurdering av kritikeres kompetanse, b) fremheving av egen kompetanse.
Det hele har vært et nokså ynkelig skue.
Cassanders
In Cod we trust
Nå har vel Tunander selv ettertrykkelig gjort sin egen CV og troverdighet til hovedtema, siden CVen er motsvaret til Røe Isaksens kritikk av hans artikkel. Så utrolig det enn måtte høres ut..
Jeg må si at jeg synes at både Tunanders første artikkel og hans tilsvar har vært interessante. Tunanders første artikkel syntes jeg var interessant fordi den antydet at Breivik ikke var alene, men hadde hjelp utenfra. Dette er noe jeg også har trodd hele tiden, rett og slett fordi det for meg syntes vanskelig eller umulig å utføre en så omfattende operasjon som 22. juli alene. Tunander peker også på momenter her som jeg ikke var klar over, f. eks. at det i Breiviks manifest står "It has been decided", noe som tyder på at noen andre enn Breivik bestemte tidspunktet for aksjonen.
Når det gjelder hvem som sto bak, mener jeg at et er tvilsomt at det var Israel. Jeg kan ikke se noe som peker mot Isral, bortsett fra at Breivik var veldig Israel-vennlig. Jeg tror mer at det var CIA/MI6 som sto bak, blant annet fordi det nå har blitt dokumentert at CIA/MI6 har stått bak en rekke terroraksjoner i Europa etter annen verdenskrig (operasjon Gladio).
Tunanders andre innlegg syntes jeg også var veldig interessant, fordi han her antyder (dokumenterer?) at det var USA og Storbritannia som sto bak en stor del av ubåt-krenkelsene mot Sverige på 70- og 80-tallet. Jeg må innrømme at dette var fullstendig ukjent for meg. Men dette forsterker jo mistanken om at CIA/MI6 var innblandet i 22. juli.
Dersom Tunander leser dette, vil jeg spørre om han har skrevet noe om Estonia-ulykken? Så vidt jeg vet, er det nå dokumntert at det ikke var noen ulykke, men at Estonia ble sprengt. Dersom Tunander har tilleggsinformasjon om dette, ville det være meget interessant.
Jeg sveiper innom Minerva av og til, og leser det som står der med et halvt øye. Størsteparten av det jeg skummer, er ettter mitt syn - unnskyld uttrykket - pisspreik. Men når det gjelder Tunander, har Minerva faktisk for en gangs skyld publisert noe som det ikke er bortkastet tid å lese. Så kanskje jeg kommer til å sveipe innom Minerva oftere heretter.