Fra papirutgaven

Den latinska liberalismen

Mario Vargas Llosa intervjuet av Johan Norberg: ”Ryktet om den latinska liberalismens död är överdrivet”

Mario Vargas Llosa intervjuet av Johan Norberg: ”Ryktet om den latinska liberalismens död är överdrivet”

Mario Vargas Llosa är en av Latinamerikas viktigaste intellektuella. Medan andra marxister bortförklarade det tog Vargas Llosa det på allvar och övergav sina idéer. Han kom fram till att det bara var genom öppenhet, både i politiken och i ekonomin, som man kunde rasera de privilegier och de sociala och etniska hierarkier han så ofta skildrat i sina romaner. Så han blev liberal.

Precis när han ska förklara vad han egentligen tycker om president Lula i Brasilien avbryter sig Mario Vargas Llosa och frågar om det går för sig att ta av kavajen. Det är första gången jag intervjuar någon som tycker sig behöva fråga om det, och jag hade inte förväntat mig det av en av Latinamerikas viktigaste intellektuella, som genom sin romankonst ständigt nämns i Nobelprisdiskussioner. Det är inte bara en latinsk gentlemans artighetsritual, man märker snabbt en ödmjukhet i hela den nu 70-årige Vargas Llosas person. Den finns även i hans förhållningssätt till idéer och teorier, hans motvilja mot utopier och fundamentalism i politik och religion. Han fick tidigt problem med sin egen marxism när Castro införde de kubanska koncentrationslägren och fängslade de homosexuella. Kommunismen ledde inte till den frigörelse Vargas Llosa hoppades på.

Makten korrumperar
Vargas llosas hår är nu vitt. Han har hunnit se frihetskamp och maktmissbruk, förhoppningar och besvikelser, och han har skrivit flera av de vackraste skönlitterära skildringarna av det. Ett återkommande tema är hur makten korrumperar och svärtar ned idealen. Det är inget som liberalismen har varit immun mot, förklarar han. Ett stort problem är att 1990-talets reformer i riktning mot privatisering och frihandel inte i grunden ruckade på det gamla privilegiesamhället, menar Vargas Llosa:

— Se till exempel på vad Carlos Menem gjorde i Argentina. Statliga monopol gjordes om till privata monopol som kompisar administrerade, och inget förändrades i grunden. Liberaler vill ha privatisering, men i form av en öppen konkurrens som förbättrar service och minskar kostnader. Men det gjordes aldrig, för monopolprincipen bevarades, trots att företagen bytte ägare. I grund och botten var det ett angrepp på principen om privatisering, men eftersom det fick en liberal stämpel har det skapat förvirring om vad liberalismen egentligen står för.

Vargas Llosa har sett problemet på nära håll. 1990 ställde han upp i presidentvalet i Peru på en liberal plattform, med bland annat krav på privatiseringar, frihandel och satsningar på den privata sektorn. Målet var en liberalism underifrån, som gav byarnas folk äganderätt till sin mark och frihet att skapa och handla utan korruption och förbud. Den väldiga gräsrotskampanjen sopade banan med de gamla partierna, men i slutomgången slogs han själv ut av uppstickaren Fujimori, som bedrev en hätsk kampanj mot Vargas Llosas marknadsliberalism, men som när han väl fått makten tog över stora delar av samma program. Skillnaden var bara att Fujimori struntade fullständigt i underifrånperspektivet, öppenheten och rättssäkerheten i processen. Snart upplöste Fujimori parlamentet och demokratin kunde restaureras först när han tio år senare flydde landet. 

— Fujimori privatiserade väldigt många företag, vilket är bra i teorin, men utförandet var en katastrof. I stället för att ge konkurrensmöjligheter gav man privilegier, inte minst till presidenten och hans medhjälpare. All denna korruption har haft en otroligt negativ effekt på opinionen. Nu upprepas ofta en retorisk anklagelse som går ut på att det var liberalismen som orsakade korruptionen och privilegierna. Det har skapat motvilja mot verkliga liberala reformer, trots att reformerna inte alls var liberala, utan en karikatyr av liberalismen. Det var ren merkantilism.

Ett minst lika stort problem är att demokratin och marknadsekonomin i Latinamerika hotas av ett rikt grannland med en ideologisk agenda och imperialistiska ambitioner, Venezuela. Hugo Chávez har satt oppositionen och domstolarna ur spel, och manövrerar för att skaffa sig ett livslångt maktinnehav. Och ambitionerna slutar inte vid gränserna.

— Hugo Chávez är en klassisk diktator som följer den kubanska modellen och tar kontroll över ekonomin — och han har enorma mängder petrodollar. Med dem försöker han sprida sin modell över hela regionen. Och den modellen är inget nytt, den känner vi igen. Det är den vi har haft i Latinamerika så länge och som har gjort att demokratin inte segrade. Chávez har redan fått ett väldigt inflytande över Bolivia och har också påverkat Ecuador. Även i Peru har Chávez haft inflytande, där Ollanta Omala, en vänsternationalistisk militär, var nära att vinna presidentvalet i maj 2006, förmodligen med hjälp av en kampanjkassa från Venezuela. Men möjligen avslöjade det valet också gränserna för Chávez inflytande, när ”Chávez ut ur Peru” blev ett välanvänt slagord, och väljarna föredrog den impopuläre ex-presidenten Alan Garcia framför att kapitulera inför Omala.

Pest och kolera
För vargas llosa blev valet särskilt märkligt, eftersom det var Garcia han själv utmanade politiskt, när denne höll på att förstöra landet med korruption, populism och 7 500-procentig inflation under slutet av 1980-talet. Även om Garcia nu har bett om ursäkt för misslyckandena den gången, och hellre vill framstå som en modern socialdemokrat, tyckte Vargas Llosa att valet påminde om det mellan pest och kolera: 

— I politiken kan man inte alltid välja excellens, man måste välja det mindre onda alternativet. I det här fallet är det Garcia. Han var en katastrof för Peru, den värsta sortens populist och landet har ännu inte återhämtat sig från hans styre. Men med Garcia vet vi att vi har val om fem år och att det då kan bli en ändring. Men med Omala skulle vi inte ha det. Han skulle ha gjort som Chávez, ändrat konstitutionen och bli återvald i evighet. Peru skulle återigen ha blivit en typisk nationalistisk militärdiktatur.

Det är begripligt att Vargas Llosa är besviken på politiska ledare med makt-ambitioner. Han satte en hög standard själv. Under den korta tid han prövade yrket gjorde han allt sådant som kan få en vuxen pr-konsult att gråta. Hans förslag att avgiftsbelägga undervisningen för dem som hade råd var djupt impopulärt, men det fick honom inte att tona ned det, utan tvärtom att nämna det i varenda tal för att förklara det förslaget. Han vägrade ta emot information om vilka som donerade pengar till hans kampanj, för att han inte skulle se sig tvungen att ge dem något i gengäld.

Och när Fujimoris japanska ursprung användes mot honom, och Vargas Llosa hörde supportrar utanför hans hus som ropade att de ville ha ”en verklig peruan” som president, gick han ut med en megafon och förklarade för dem att de borde skämmas över att göra ras till en politisk fråga och att det var mångfalden som gjorde Peru till Peru. I slutskedet av kampanjen fick Vargas Llosa till och med besök av en biskop som förklarade för honom att han inte borde vara så ärlig om att han inte var troende och hur reformerna skulle slå.

Positiv utveckling
Men mitt i denna återkomst av populister som gärna offrar långsiktig ekonomisk och social utveckling för den egna maktens skull, menar Vargas Llosa att det finns anledning att se positivt på Latinamerikas utveckling. Det nya är nämligen inte populisterna och de ”starka männen”. Det nya är att de trots allt är så få i dagens Latinamerika, och har fått sällskap av en ny typ av politiker, som har liberalare värderingar. Både högern och vänstern i Latinamerika har börjat acceptera demokratin och marknadsekonomin på ett sätt som var otänkbart för ett par decennier sedan: 

— Om du bara tänker på liberalism som liberala partier är de mycket få och mycket svaga i Latinamerika. Men som den österrikiske tänkaren Ludwig von Mises förklarade så är liberalismen inte ett parti, den bör snarare betraktas som en kulturell miljö, som kan täcka in ett brett spektrum av politiska tendenser och partier som delar grundläggande liberala värderingar, från socialdemokrater till konservativa. I denna breda mening kan man säga att liberalismen i högsta grad är levande i Latinamerika.

— Vänsterpartier som det chilenska har blivit djupt påverkade av liberala principer både politiskt och ekonomiskt. Under förre presidenten Ricardo Lagos har Chile gjort snabba framsteg, demokratin är stabil, ekonomin växer och fattigdomen minskar. Och om vi måste sätta en etikett på hans politik så är den till övervägande del liberal.

— Eller se på president Lula i Brasilien, en socialist med populistiskt förflutet. Han hade kunnat bli en ekonomisk katastrof, men när han fick makten bytte han fullständigt kurs och följde det chilenska receptet med ekonomisk stabilitet och uppmuntran av privat företagsamhet. Visst finns det för mycket korruption i hans parti och regering, men trots retoriken — som alltid är antiliberal — så sker liberala reformer.

— Ett exempel från den andra sidan enligt den traditionella politiska skalan, är Colombia. President Alvaro Uribe kommer från det konservativa lägret, men hans ekonomiska politik är mycket mer liberal än konservativ. Han är också djupt förankrad i demokratiska värden och slåss effektivt mot terroristernas och den extrema vänsterns hot mot demokratiska institutioner.

Det pågår också en mer djupgående kulturell förändring, som understödjer denna liberala kultur, menar Vargas Llosa. Ny kommunikationsteknik och de reformer som trots allt har skett har öppnat Latinamerika för världskultur, nya influenser och nya idéer. Den nationalistiska och ofta folkloristiska litteraturen har börjat ersättas av en mer urban och kosmopolitisk litteratur, där perspektiv bryts och det lokala inte alltid är det givna. Vargas Llosa ser det som ett väldigt framsteg, som sprider mer toleranta värderingar:

— Den stegvisa upplösningen av gränser är mycket bra för mänskligheten. Gränser skapar fördomar mot andra traditioner och andra religioner. Skillnaderna i världen är underbara — mångfalden av språk, kultur, tro och institutioner — men mycket viktigare är trots allt det som är gemensamt, och att vi kan förena denna mångfald och leva ihop utan våld.

— Alla idéer kan inte leva fredligt ihop. Terroristerna utnyttjar globaliseringen på ett mycket smart sätt och dem måste vi bekämpa. Men resten, det allra, allra mesta utgör den globala, demokratiska kultur där vi kan leva ihop trots skillnader. 

Latinamerikas liberala samvete
Vargas llosa har blivit något av Latinamerikas liberala samvete. En kompromisslös demokrat som fördömer politiska övergrepp och korruption vem som än gör sig skyldig till det, men som samtidigt kan berömma politiker av olika färg om de faktiskt har männi-skors frihet och möjlighet att utvecklas för ögonen. För ett par år sedan grundade han nätverket Fundación Internacional para la Libertad, som knyter samman flera hundra tankesmedjor och forskningsinstitut i den spansktalande världen, för att på så sätt bli en samlingspunkt för utveckling och spridning av liberala värderingar. Det är en ovanlig roll för en författare, och kanske också en ovanlig ideologi. Det är inte många intellektuella som uttrycker entusiasm inför den politiska och ekonomiska mångfald som skapar den kultur de lever av.

Vargas Llosa instämmer, men tycker sig ha skymtat en viss förändring.

— Vi ser allt färre intellektuella, författare och konstnärer som helt och hållet står bakom marxismen och kommunismen. De har anslutit sig till demokratin, men kanske inte genom att revidera åsikter, utan genom att resignera. De ser helt enkelt att demokratin är mycket bättre för folk, att den leder till färre mord, mindre våld, färre övergrepp.

— Men de gör det utan entusiasm. De är inte glada, för demokrati är inte perfekt, och intellektuella är ofta utopister som vill ha perfektion. Och visst, perfektion är fantastiskt i konst och i litteratur. Att försöka eftersträva perfektion på ett individuellt plan är väl utmärkt, om du till exempel vill bli ett helgon eller en fantastisk idrottare.

— Men du kan inte eftersträva det på ett kollektivt plan, genom att försöka skapa ett perfekt jämlikt samhälle eller ett samhälle där alla lever enligt ett visst mönster. Det är fel och det har skapat den mest monstruösa repressionen och det mest brutala våldet i den mänskliga historien.

— Vi måste acceptera att det mediokra är det bästa sättet att nå förbättring, stegvis reform genom konsensus. Det är inte perfekt, det är inte paradiset, men betänk vad alternativet är. Drömmen om det perfekta samhället skapade helvetet.
 
Den beundrade skaparen av totalromanen hyllar alltså det mediokra och dess möjligheter. Det främsta beviset för det är en hastig blick på vår omvärld. Vargas Llosa avslutar intervjun med att bjuda på en sådan, med hjälp av Karl Popper, den österrikiske tänkare som han betraktar som ”en av de största i modern tid”. Och nu betonar han varje ord:

— Sista gången han var i Spanien, bara några månader före sin död, tillfrågades Popper om världens tillstånd och han svarade: ”Ja, många saker är hemska i vår värld, det måste vi vara medvetna om, men please, please, glöm inte att aldrig i civilisationens historia har vi haft så många vetenskapliga, intellektuella och praktiska instrument att slåss framgångsrikt mot alla mänsklighetens plågor: fattigdom, exploatering, förtryck, sjukdom.” Jag tror att det är absolut sant och det är en anledning att hoppas.

Det mediokras mest osannolike och passionerade försvarare ler sitt allra mest hoppfulla leende och tar på sig kavajen igen.

Intervjuet er tidligere trykket i det svenske tidsskriftet NEO og i Minerva nr 3, 2006.

  • Johan Norberg er en av Sveriges fremste liberale samfunnsdebattanter. Han har blant annet skrevet bestselgeren «Til världskapitalismens försvar». Se også hans blogg; http://www.johannorberg.net/

Bli abonnent

Da får du tilgang til alle artikler. Det tar under ett minutt.

Prøv i en måned for 1,-
Allerede abonnent? Logg inn

Fra forsiden